Jaha, då är det åter dax för mig att överskrida gränsen
till grabbarnas terretorium, -deras älskade fiskeblogg...

Som jag tidigare förklarat, så gick jag från helt ointresserad och ovetande
om denna kärlek till fisket, till i dagens läge, då det riktigt kliar i fingrarna
om jag inte får ut och dänga torrfluga i blanka höstvatten.

Jag kanske skulle hållt mig på den nivån då jag visste vad en jigg var,
eller att karpen har större fjäll än gäddan.
Hur som helst så har även jag förstått tjusningen och passionen,
och det kan jag nu aldrig bli av med.

Man blir fast i ett slags beroende, liksom heroinisten njuter av när
nålen punkterar huden, så njuter nu även jag av knarren på rullen,
eller det där perfekta mothugget som gör att adrenalinet bara
pumpar i kroppen och fokusen är på max, det är bara spöt och linan
som skiljer mig från fisken, en kamp bara mellan oss.

Låt mig nu berätta om när jag i förra veckan fick mitt PB på båge...

En typisk septemberkväll, mulet och lite lagom kallt,
fortfarande skapligt ljust och lugnt,
men man märker att träden gett upp och sakta låter löver falla.

Jag är van att nästintill bara fiska med torrfluga,
jag gillar kicken man får när man ser fisken hugga,
och alla rörelser i vattnet, men just denna kväll var fisket
lite trögt och jag ville därför testa våtfluga,
min sambo instruerade mig i indragnings-hastighet osv.

Efter andra kastet var utläggningen perfekt,
-en bit från näckrosorna, men synligt i stillvattnet.
När jag då drar in smäller det på utav bara fan, rent utsagt!

Problemet var bara att jag hade bromsen åtsruvat
lika hårt som Chuck Norris roundkickar,
med smått panik och ovetande över hur jag skulle bete mig
så lossade jag istället bromsen massor.
Brudar ska inte fiska, täker ni nu va?
Skitsamma, iomed detta dumma val,
trasslade hela linan fast sig i rullen och knöt
på något sätt knut på sig själv.

..Och där stod jag med en suerpigg båge som ville rusa,
hoppa och bråka med mig. Svetten lackade och paniken tilltog.

Vadfaaan ska jag göra?!?!?!?, skrek jag högt, samtidigt som jag ville
få sambon att inse att om jag tappade denna "drömfisk" så var
det enbart hans fel och det skulle han lida för! (Brudar igen va?)

Där stod han och konstaterade att det stora garnystanet till rulle som jag
så fint fixat, var omöjlig att lösa utan att först ta bort spolen,
men med en potensiell PB-fisk fick nu inget mer gå fel!

Det var bara det att den rusade in bland alla näckrosor och sladdade runt,
då tappade jag den. Besvikelsen var enorm. jag var så arg.

I några sekunder stod vi där, tysta, frustrerade och
försökte lossa flugan från näckrosens stjälk.
Då insåg vi plötsligt att jag inte alls hade tappat
drömfisken, utan bara trasslat till det hårdare.

Glad för att jag fortfarande hade min motståndare på kroken,
men jag kan lugnt erkänna att tårarna inte var långt borta.
Nej, det var bara upp till kamp igen, fortfarande med ett trassel lika stort
som Björn Ranelids ego och en klump i magen av nervositet som kan
jämföras med en vm-final i fotboll.

Tillslut lyckades jag på nåt sätt att trötta ut bågen,
medans min arm bultade med mjölksyra.
Ingen håv i sikte, som grädden på moset!
Får jag inte upp fiskfan nu så hoppar jag själv i,
tänkte jag medans den livliga besten kom närmare land.

Jag lovar er att jag höll på med denna bamsing i säkert
45 minuter, sambon säger max 7. menmen...
Kändes som en evighet för mig.

Lyckan när jag väl fick upp henne var obeskrivlig,
inte nog med att jag vann kampen, utan hon var
även det vackraste jag sett. Så blank i fjällen,
och med ljusrosa mage.

När ni läst denna text kanske ni tror att jag tampades
med en åtta-kilos fisk, nejnej. 2,42kg vägde hon.
Personbästa för mig, och jag slog alla i teamet.
(Viktigt att påpekas!)

Verkligen ett minne att se tillbaka på & glädjas åt,
på kvällen fick jag till och med smaka grabbarnas
PB-whiskey, det ni, det är nästan lika stort!

Tack för att ni orkade läsa / Joi