Jaha, då är det åter dax för mig att överskrida gränsen
till grabbarnas terretorium, -deras älskade fiskeblogg...

Som jag tidigare förklarat, så gick jag från helt ointresserad och ovetande
om denna kärlek till fisket, till i dagens läge, då det riktigt kliar i fingrarna
om jag inte får ut och dänga torrfluga i blanka höstvatten.

Jag kanske skulle hållt mig på den nivån då jag visste vad en jigg var,
eller att karpen har större fjäll än gäddan.
Hur som helst så har även jag förstått tjusningen och passionen,
och det kan jag nu aldrig bli av med.

Man blir fast i ett slags beroende, liksom heroinisten njuter av när
nålen punkterar huden, så njuter nu även jag av knarren på rullen,
eller det där perfekta mothugget som gör att adrenalinet bara
pumpar i kroppen och fokusen är på max, det är bara spöt och linan
som skiljer mig från fisken, en kamp bara mellan oss.

Låt mig nu berätta om när jag i förra veckan fick mitt PB på båge...

En typisk septemberkväll, mulet och lite lagom kallt,
fortfarande skapligt ljust och lugnt,
men man märker att träden gett upp och sakta låter löver falla.

Jag är van att nästintill bara fiska med torrfluga,
jag gillar kicken man får när man ser fisken hugga,
och alla rörelser i vattnet, men just denna kväll var fisket
lite trögt och jag ville därför testa våtfluga,
min sambo instruerade mig i indragnings-hastighet osv.

Efter andra kastet var utläggningen perfekt,
-en bit från näckrosorna, men synligt i stillvattnet.
När jag då drar in smäller det på utav bara fan, rent utsagt!

Problemet var bara att jag hade bromsen åtsruvat
lika hårt som Chuck Norris roundkickar,
med smått panik och ovetande över hur jag skulle bete mig
så lossade jag istället bromsen massor.
Brudar ska inte fiska, täker ni nu va?
Skitsamma, iomed detta dumma val,
trasslade hela linan fast sig i rullen och knöt
på något sätt knut på sig själv.

..Och där stod jag med en suerpigg båge som ville rusa,
hoppa och bråka med mig. Svetten lackade och paniken tilltog.

Vadfaaan ska jag göra?!?!?!?, skrek jag högt, samtidigt som jag ville
få sambon att inse att om jag tappade denna "drömfisk" så var
det enbart hans fel och det skulle han lida för! (Brudar igen va?)

Där stod han och konstaterade att det stora garnystanet till rulle som jag
så fint fixat, var omöjlig att lösa utan att först ta bort spolen,
men med en potensiell PB-fisk fick nu inget mer gå fel!

Det var bara det att den rusade in bland alla näckrosor och sladdade runt,
då tappade jag den. Besvikelsen var enorm. jag var så arg.

I några sekunder stod vi där, tysta, frustrerade och
försökte lossa flugan från näckrosens stjälk.
Då insåg vi plötsligt att jag inte alls hade tappat
drömfisken, utan bara trasslat till det hårdare.

Glad för att jag fortfarande hade min motståndare på kroken,
men jag kan lugnt erkänna att tårarna inte var långt borta.
Nej, det var bara upp till kamp igen, fortfarande med ett trassel lika stort
som Björn Ranelids ego och en klump i magen av nervositet som kan
jämföras med en vm-final i fotboll.

Tillslut lyckades jag på nåt sätt att trötta ut bågen,
medans min arm bultade med mjölksyra.
Ingen håv i sikte, som grädden på moset!
Får jag inte upp fiskfan nu så hoppar jag själv i,
tänkte jag medans den livliga besten kom närmare land.

Jag lovar er att jag höll på med denna bamsing i säkert
45 minuter, sambon säger max 7. menmen...
Kändes som en evighet för mig.

Lyckan när jag väl fick upp henne var obeskrivlig,
inte nog med att jag vann kampen, utan hon var
även det vackraste jag sett. Så blank i fjällen,
och med ljusrosa mage.

När ni läst denna text kanske ni tror att jag tampades
med en åtta-kilos fisk, nejnej. 2,42kg vägde hon.
Personbästa för mig, och jag slog alla i teamet.
(Viktigt att påpekas!)

Verkligen ett minne att se tillbaka på & glädjas åt,
på kvällen fick jag till och med smaka grabbarnas
PB-whiskey, det ni, det är nästan lika stort!

Tack för att ni orkade läsa / Joi

Jag har i flera år nu, periodvist fått följa med grabbarna ut och fiska.
Oftast vill jag följa med för att sola, äta picknick,
fota eller helt enkelt bara glassa i båten.

Från början var jag osäker på vanligt spinnfiske,
linan lyckades allt som oftast trassla ihop sig,
eller så fastnade jag, och någon av killarna fick buttert slita och rycka..

Efter ett tag kände jag mig säker på det, och började prova på olika
fiskemetoder som t.ex. spinn, jigg och vobbler.
Jag menar, jag fick en abborre på 1,53kg på popper förrförra sommaren,
det är nog bitterljuvt för killarna om jag får chansa.



Sen följde jag med till tjärnen som ligger i närheten,
jag farsinerades av det blanka vattnet, den otroligt vackra naturen
och framförallt kasttekniken - flugfiske.

Nu har jag mitt eget set, min egna flugask, min vadarjacka osv.
Regnbågar är numera en vana, och det är öringar som lockar.
Jag är helt såld, och jag vet faktist inte om grabbarna är överförtjusta?

Men jag kan inte påstå att jag är i närheten av att vara en sådan
fantast som killarna i Team Dalkars är!
Dom åker många långa mil på fiskemässor,
dom uppdaterar sig med det senaste inom pryl och nyhetsmarknaden
och dom är på fisketurer oftare än Marcus Birro gråter ut i kvällspressen.

Men likförbaskat så har dom aldrig varit storhejjare av Gös-fiske,
Erik & Björn har lyckats kroka en och en annan,
men igår var det dax för Rickard och mig att ta oskulden av fisket,
han envisades såklart med sitt flugspö meda jag satt och
hånlog åt honom med ett sprillans nytt vertikalspö och min ljusgröna jigg.
Efter bara några minuter small det till och jag kände en liten fighter på spöt.
Min fösta Gös, jag var stolt som en tupp, och för första gången kan jag säga
att jag har upplevt något som teamet inte skrytsammt kan lära mig, haha!





... Men bara därför så ska grabbarna ut till samma ställe ikväll,
och jag blev tillsagd att jag inte fick följa med ;)

Skitfiske på er!
/Joi

I södra Östergötland, i ett litet samhälle vid namn
Kisa finner man eldsjälarna Kaj & Ingemar
som i sex år nu har helt ideellt odlat och
återutsatt Öring i ett lokalt vattendrag.


I vattnet där de håller till finns sedan länge ett
gammalt öringsbestånd men de har minskat i antal
och behöver hjälp på traven för att
bibehålla och bevara fisken!

Mycket mink, häger och vissa uttrar har setts till,
och de är effektiva jägare av ädelfisk!

Öringodlingen håller till i källaren på en fabrikslokal,
där de dragit in rinnande åvatten och omgivningen är precis som
utomhus, vattnet är ca 9ºc varmt.
-just som ynglen gillar!



Behållaren som de centimeterstora ynglen ligger i.

Kaj har eget vatten där han både får rom och mjölke från fiskarna,
som sedan växer sig starka och nästan helt klarar sig utan näringen
från gulsäcken innan de släpps i det stora riktiga vattnet.
I varje isläpp är det runt 2000-2500 yngel som är runt cenitimetern långa.


En hink full med öringar!


Ingemar sätter i några yngel i en lugnare del av ån som
kan symbolisera tänkbara lekplatser.


Forsen.